fram

Att ha befunnit sig under försvarsmaktens skyddande vingar något för länge har gjort att jag ibland använder uttryck som för mig är fullständigt självklara men som får omgivningen att förvånat höja på ögonbrynen. Ett av dessa ej allom bekannta uttrycken är den så kallade stresskonen. Anledningen till att jag tar upp detta begrepp är att dagens övning i reglerteknik bjöd på ett utmärkt och för alla utom inblandade assistent ganska roande tillfälle att studera effekterna av hur prestationsförmågan väsentligt sänks under tilltagande stress.

För att börja i rätt ända så är stresskonen ett begrepp som beskriver hur människors beteende och förmågor förändras med tilltagande stress.

Jag har knappast kunnat undgå alla solskenshistorier från Sverige de senaste dagarna. Tyvärr har jag inte förrän nu kunnat matcha dessa. Igår kom värmen med 20 grader och ljumma vindar. Idag ska det bli ännu varmare. Tyvärr  får Baden-Baden stolen i trädgården vänta. Det är ju måndag och  på programmet står föreläsning i icke linjära finita element metoden.

Helgen bjöd annars på ännu en topptur. Denna gång i Küfstein som ligger i Österrike inte långt från tyska gränsen. Lite molnigt väder, men annars väldigt behagligt. Dessutom rena restauranggatan. Det fanns inte mindre än tre Hütter på vägen upp. Till min stora glädje hittade vi stor mängder späda nässlor och jag kunde bidra med en gourmetupplevelse i form av nässelsoppa till middagen. Tyskarna ser mig nog lite som en blandning av akademiker och grottmänniska från Sverige. Att man vet vad en blåsippa är och att nässlor går att äta samt skillnaden på en korp och en kråka är ingalunda självklar kunskap har jag noterat.

Det sista steget mot fulländad språkintegration är nu avklart. Jag vaknade imorse och insåg att jag just drömt på tyska. Drömmen i sig var rätt konstig. Jag drömmde att jag ofrivilligt var på ett tyskt värdshus och blev påtvingad massa mat från en buffe. Även om drömmen var på tyska så upplevde jag det som att jag inte förstod ett skvatt och framförallt oroade jag mig för vad det skulle kosta i slutändan. Som tur var vaknade jag innan notan kom och kunde i lugn och ro nypa mig i armen och inse att jag fortfarande var svensk. Stärkt av denna arla insikt begav jag mig till köket för att tillreda dagens portion "Haferschleim".

Jag har numera återigen en fungerande kamera. Dagens bild får bli gårdagens solnedgång över Isar.

Livet har sin stilla gång med betoning på stilla då högen med saker att ta itu med växer medan den motsatta knappast minskar. Kanske ett uttryck för håglöshet kan en del tycka, mjukstart säger jag. Mitt största problem just nu är att lyckas välja bort en eller två kurser för att inte få en favorit i repris när nästa tentaperiod nalkas om drygt 8 veckor. Alla kurserna jag påbörjat är bra och intressanta och genetiskt har jag ett lite för utpräglat "kan ju vara bra att ha" sinne.

För övrigt läste jag just på dn.se att årets skägg VM nyss avgjorts i Bayern. Det är ju just typiskt att man missade det. Hade nog i och för sig ändå inte kvalat in om man jämför med segrande kreationer. Tyskarna har en starkt dominerande ställning i skäggtävlarkretsar. Kan bara bero på en sak, mycket öl och ett kök starkt präglat av god tillgång på gris.

Igår fick jag en insikt. Det hela började med en dålig start på en labbkurs i konstruktionsritning med dator så kallad CAD. Jag fick en restplats och kom därmed in i övningen lite sent och tilldelades en labbkompis som var utbytesstudent från Kina. Han förstod ungefär hälften av vad som sas och jag förstod nog en fjärdedel av vad han sa. Vi låg efter redan från början och allt som kunde gå fel, gick fel. Vi blev trots att assistenten stannade kvar extra inte riktigt klara med vår maskindelsritningar. Irritationen från min sida växte från linjärt till kvadratiskt med tiden eftersom jag först själv måste förstå och sen visa den stackars förvirrade kinesen.

På vägen hem hade vi sällskap på tunnelbannan och då hade jag återfått en viss del av mitt vanligtvis oklanderligt goda humör. Jag frick reda på att han läst tyska ett år och nu kommit till Tyskland för att göra sin Master-examen. Han tyckte också att kursen var lite för svår så han funderade på att hoppa av vilket gav mig lite dåligt samvete. På det hela taget verkade han väldigt ensam och mest som att han inte trivdes så bra. När vi satt där och pratade så insåg jag vilken skillnad det är på oss människor beroende på från vilken del av jorden vi kommer. Framförallt kom jag dock att tänka på hur det skulle var för mig om det var omvänt. Ett års studier i kinesiska och sen till Kina för att studera teknik på den nivå som är här. Då skulle jag mig nog också känna mig lite utelämnad och ge ett än mer förvirrat intryck. Det gamla deviset, det finns alltid två sidor av ett mynt är så sant som det är sagt.

Det sägs att uppfinnare går en osäker framtid till mötes eftersom att allt som rimligen mänskligheten kan behöva redan är uppfunnet. Optimisten kanske hävdar att så inte är fallet, men eftersom jag nyligen läste att en färsk undersökning visat att pessimister lyckas bättre i sitt värv så sällar jag mig till den senare skaran. Det finns dock ingen anledning att deppa ihop för det. Man kan ju ta två existerande uppfinnigar och utav det få ut något nygammalt torts allt. Ett exempel på detta är att man tar en loppmarknad och kombinerar det med öl och korvförsäljning och lägger hela rasket under bästa krogtid d.v.s. en lördagkväll mellan kl 19 och 01. Låter kanske galet, men här i München hade vi faktiskt en sådan i lördags. Det var knökfullt och en minst sagt skön stämmning. Jag blev lite sen dit så tyvärr blev det inga större fynd. Ägnade min begistning åt att planera för hur man skulle göra ett liknande jippo i Stockholm tills jag plötsligt kom att tänka på byråkratin för att få servera en öl, så helt lätt vore det inte. Det är väl lika bra att låta bli, pessimister lyckas ju trots allt bättre...

Tv-licensen må vara en het potatis för många svenskar vare sig man är för eller emot. Själv levde jag under en längre period i synd. Efter att en slug tant för från radiotjänst gjort allt förnekande pinsamt är jag sedan många år befirad från sniglar på ögonen. För egen del är jag en ivrig påhejare av Public Service. Särskilld tacksam har jag blivit under min tid i Tyskland. Mer eller mindre alla program som Sveriges Radio och Televsion producerar hamnar på nätet och man kan helt gratis kan ladda hem det. Nu ska inte detta inlägg bli någon hyllning till reklamfria medier utan reklam för en serie som jag varmt kan rekommendera.

P3 har sedan flera år tillbaka en programserie som heter P3 Dokumentär. Denna serie väljer heta teman från framförallt senare halvan av 1900-talet. Alla som är någotsånär intresserade av nutidhistoria inser att det inte direkt saknas händelser. Eftersom jag för egen del är född 1979 så sträcker sig mitt medvetande ofta till att jag kan rubricera händelserna men inte mer än så beskriva dem. För närvarande lyssnar jag på en dokumentär om diplomaten Harald Edelstam som med stort civilkurage räddade många liv i framförallt militärdiktaturens Chile. Jag slås av tanken på vad rätt man på rätt plats kan uträtta. Samtidigt så är det också intressant vad som gör att en människa offrar sin egen bekvämlighet och tar stora risker utöver vad som omgivningen förväntar sig av dem. I Edelstams fall verkar det vara en blandning av stort civilkurage och en närmast sjuklig förtjusning av att ta risker. Han verkar också haft en fantastisk humor. Ett exempel på detta var under gerillakriget i Guatemala då risken för diplomater var oerhört hög och mer eller mindre alla utrustade sig med starka befästningar. Dock inte Harald som var ambasadör under den tiden. Han köpte en vaktgris istället för hund för att demonstrera sitt motstånd och oberoende. Vilket väckte stor munterhet men också respekt från båda sidor.

Vill ni öka er allmänbildning och faschineras av alla de spännande händelser som Sverige och svenskar varit inblandade i under vår nutid så gå in på : P3 Dokumentärs hemsida  

Precis som att tyskarna är ett naturälskande folk tycks de ha ett omåtligt hundbegär. Här där jag bor börjar trafiken runt 5-6 och pågår fram till midnatt. För det mesta är hundarna ovanligt artiga och väluppfostrade i jämförelse med  svenska hundar. På något sätt verkar det lite som att hundarna speglar kulturen i landet. I Tyskland gäller "Ordnung muss sein" och allt som man kan lagstadga och styra finns på pränt i paragrafform. I Sverige har vi visserligen också lite böjelser för paragrafer men induvidualismen är mer utbredd och det märks också på hundarna.

Det finns dock ingen regel utan undantag. Under dagens lunch som intogs i trädgården dök inte helt oväntat en hund av märket Golden Retriver upp. Jag var just då själv i trädgården och den kom fram och var ovanligt älskvärd. När jag reste mig upp för att leda ut honom till matte. Följde den fogligt med tills vi kommit ett par meter från bordet då den med ett ryck frigav sig och följdaktligen kastade sig över våran bullpåse. På inte mindre än 10 s hade den slukat såväl påse som innehåll. Det fanns inte en chans att hänga med i svängarna. Det roligaste var mattes ursäktande harranger. Det man säger med ett ord på svenska: "Förlåt!" kan varieras i det oändliga på tyska. Hon ville ersätta oss men vi skrattade och sa att det inte var någon fara. De gick dock ofta förbi och lovade komma med nya bullar en annan dag. Slutet gott allting gott, men gladast var nog hunden!

Att slå rekord har alltid faschinerat människor. Om man studerar Guinnes rekordbok så verkar det faktiskt inte finnas någon hejd på vad människor kan ta sig till för att kunna tittulera sig världen bästa, vare sig det gäller kast med liten boll eller att äta gräddtårta med bakbundna händer. Värst av alla rekord vad gäller uppmärksamhet är nog ändå sportens. Likväl som om det gäller strävan att slå dem som människors förmåga att komma ihåg dem så är de oerhört attraherande. För egen del tillhör jag egentligen ingen av dessa kategorier rekordintressenter åtminstone vad det gäller sport. På lite "Tjuren Ferdinandskt" vis försöker jag hellre se till mina egna rekord och prestationer gentemot vad jag tidigare uppnått.

Gårdagen skulle faktiskt visa sig bli en rekorddag. Det började men en synnerligen tidig revelj klockan 5 och sedan återigen en lite tur med hippiegolfen till en parkeringsplats nära Autobahn där Tommi och jag mötte upp våran guide och ciceron, Herbert. Han var vad man kan kalla en typiskt Bayrare av frisksportartyp. Det finns egentligen bara två typer av Bayrare de som är frisksportare och de som inte är det. Gemensamt är dock att alla har samma älsklingsrätter, som inte rymms inom ramen för viktväktarnas poängsystem. Därför kan man redan på långt håll avgöra vilken kategori de faller inom. De pratar också alla en variant av tyska som kallas Bayerska och är så svårförstålig att den nog mer kan betecknas som ett eget språk. Även inhemska nordtyskar har problem med den och man kan gå på kvällskurs för att lära sig. Lite som grov skånska. Fast såvitt jag vet erbjuder ännu så länge inte ABF kvällskurser i detta.

Nåväl Herbert visade sig vara en karaktär som bara i sig gjorde dagen minnesvärd. Han pratade i ett och gestikulerade samtidigt som vi låg i minst 130 km/h på Autobahn. Bilen vinglade i takt med att han pratade om alltfrån fåglar, till laviner och snapssorter. Trots lavinfara i bergen var nog själva transporten den med högst risk.

Färden gick till Kitzbühler Alpen och en parkeringsplats på ca 1150 möh. Där spännde vi på oss utrustningen som för dagen bestod av snöskor, stavar, lavinprylar och medhavd matsäck. Sedan började en mödosam vandring. Först genom granskog längs små forsar vidare uppåt tills vi efter en dryg timme passerade trädgränsen. Natten innan hade det snöat ca 10 cm så granarna var snötunga och tidigare töväder hade format fantastiska skulpturer av snöblock i sluttningarna. Ovanför trädgränsen var snön djupare, men snöskorna fungerade förvånansvårt bra fast det var helt klart jobbigare och långsammare än skidor.


På ca 1750 möh kom vi fram till traktens Hütte, som tyvärr var stängd. Där tog vi rast och snödjupet blev påtagligt då man obehindrat kunde gå upp på taket. Jag skulle tro att det var åtminstone 2 m djup snö. Efter våran korta rast började dagens första prövning. Solen kom fram och jag kan lugnt försäkra att jag aldrig upplevt solen så kraftig någonsin tidigare. All snö och himmel förvandlades till ett ljusinferno. Den reativt hårda fysiska ansträngningen gjorde det också svårt att få solkrämen att verka då allt blev en rinnande sörja som gärna la sig på solglasögonen. Runt 1900 möh började jag känna av höjden. Luften känndes märkbart tunnare och andningen blev därmed tyngre. Det lustiga var att ansträgningen gick i vågor. Från helt ok till att snart lägger jag mig ner här och dör. På 2100 möh var jag dock inte långt ifrån att ge upp. Med mjölksyra i benen mer solkräm i ögonen än på ansiktet och med värdelösa solglasögon som ständigt måste torkas eller förflyttas upp från nästippen började de negativa faktorerna att få för stor inverkan. Men det fanns råd för detta. En bit Ritter sport och lite vatten gjorde underverk och jag höll ut de sista 250 metrarna upp till toppen, Tristkopf på 2361 möh.



Toppen var ganska spettsig men ändå med en liten avsats som till en början dolde det alltid obligatoriska toppkorset. Sista stigningen var mycket brant och vi fick gå en och en pga viss lavinrisk. Jag hade mjöksyra det kan jag lova och befann mig psykiskt på en ålder väsenltligt under min riktiga. Det första som möter mig under de sista stegen upp är dock inte toppen utan korset. Man kan bli religös för mindre. Det gäller dock inte mig. Väl uppe fick jag ett kraftig handslag och en dunk i ryggen av Herbert som mer eller mindre skuttat upp först. Med en av mitt livs häftigaste utsikter avnjöts matsäcken.
 

Vägen tillbaka var egetligen rätt händelselös. Att gå utför med snöskor är svårare än man tror. Jag gjorde ett par vurpor som resulterade i ofrivillig åkning på rumpan. Blöt blev man, men kul var det. Lite avundsjukt kollade jag dock på de som haft skidor med sig. De fick en betydligt angenämare nedfart än vi. Samtidigt som vi under nedfarten kunde njuta av utsikten mer istället för att koncentrerat stirra in i en vit vägg.

Totalt gick vi i 4½ timme och när vi väl kom ner till bilen kan jag lugnt säga att detta var bland det mest fysiskt ansträngande jag upplvet, men också en enorm naturupplevelse som också givit en förbättrad självkännedom. Känslan av att ta steget upp på toppen är obeskrivlig och jag kan faktiskt förstå att folk vill bestiga Mount Everest. Även om mitt höjdrekord inte kommer hamna i någon bok så kan jag varmt rekommendera alla att ibland testa sina gränser, men köp då för guds skull bra solglasögon och solkräm först. Annars kan det som i mitt fall hända att ni slår följdrekord. Jag går nog under beteckningen rödast i München...

Eftersom jag fått lite propåer om att inte alla förstår innebörden av ordet rådellträning följer här ett förtydligande. Ordet kan precis som det låter betyda att man tränar på att åka rådell. Det gör man liggandes på rygg med händerna tätt intill sidan. Positionen som intages kan därför lite slarvigt/vitsigt liknas med att man sover, vilket var vad som avsågs i förra inlägget.

I tidigare inlägg försökte jag uttrycka mig i termer av "på spåret". Till detta följer nu sin förklaring:

Vi lämnar gammal av svensk, adolfsk kung, högt skattad stad, med liten mun. = München, Gustav Adolf var här och brandskattade stade under 30-åriga kriget, "Mun" med ändelsen chen som betyder liten på tyska

Resan går genom bränt pass mot gammal balkong. = Brennerpasset, känd väg mellan Österrike och Italien. Gammal balkong ligger i Verona där Romeo sägs ha tillbett sin kärlek till Julia en gång i tiden.

Vi viker västerut och tar höjd för natten inte långt från av flod delad bollstad. = Bollzano som ligger i sydtirol vid randen av Dolomiterna.

Ovanför oss tonar kalken upp. På bergets sidor skidan den slinter fast solen skiner och det inte är vinter. = Dolomiterna består av en kalkartad bergart och erbjuder pga sin höjd skidåkning långt in på vårkanten

Vår färd går vidare och vi råmar förtjust när vi ser denna medeltida stad torna fram.  = Anspelar på Romeo i Verona

Så djuvligt att äntligen vara här, men se upp för montague vi kan ju inte tvingas caputilera redan nu. = Ytterligare anspelningar på Julia och de båda ynglingarnas ättenamn.

Vi garderar oss med ett uppfriskande besök längs blåsigt surfparadis. = Anspelar på Gardasjön nordväst om Verona som är ett av europas vindsäkraste surfparadis, men inget för folk som vill ha lä.

Detta om detta om det nu var någon som undrade.

Idag vaknade jag av mig själv kl halv åtta alldeles för utsövd efter de senaste 2 dagarnas rodellträning á närmare 10 timmar. Vädret visade sig från sin bästa sida och jag begav mig tillsammans med Tommi, min huskompis i hans lilla hippiegolf mot alptrakter.

Vi marscherade i rask takt över sluttande ängar och tog så sakta höjd. Stigningen ökade ganska snabbt och vägen övergick i en snötäckt stig som slingrade sig uppför skogsklädda branter. Lite slirigt bitvis, men inga problem bara man höll tungan rätt i mun. Efter en dryg timme öppnar skogen sig och vi befinner oss på en avsats med totalt orörd vidsträkt snö. Även om årstiden var felaktig infann sig direkt Sound of music känslor, "The hills are allive with a sound of music..." Fösökte förklara detta för min tyske vän, men hade aldrig hört talas om denna film.

Bortom våran lilla avsats låg naturligtivis som på mer eller mindre all tyska alptoppar ett värdshus, där dagens första paus avnjöts med huset hemgjorda hallonsaft. Ja ni läste rätt ,saft och ingen öl. Vi hade fortfarande inte nått toppen och man kan ju inte gärna raggla sig upp. Det var slirigt som det var.

Stärkta gav vi oss på nytt av för att höjda ytterligare en tvåhundra meter och däruppe kom belöningne. Toppen var visserligen inte mer än 1500 m ungefär, men utsikten var enorm. I söder tonade hela alpkedjan med sin sockertoppar upp sig. I öster och väster syntes de Bayerska kullarna som är mer som dalafjäll och i norr bredde den Bayerska slätten ut sig och i fjärran kunde man se München som en lite fläck. Lite som att knåda ihopp Sverige, Skåne, Dalarna och Lappland på en gång.

Neråt gick det sen snabbt. Värdshuset besöktes än en gång och jag kan säga att sällan har husets entrecote med stekt potatis och kryddsmör nersköljt med en Weisbier smakat så gott.



På söndag blir det förmodligen en ny tur, men nu är det åter dags att ta tag i rodellträningen. Man får passa på nu innan sötebrödsdagarna är över i och med skolstarten på måndag.

Efter ett par dagar hemma känner jag mig nära nog fullständigt återanpassad och integrerad i det svenska samhället igen. Min Brütning försvinner så schakta. Jag blir inte längre förvånad av att höra svenska talas på gatorna och reagerar inte längre tankemässigt med reflexmässiga tyska instämmanden som Genau! och Passt Schon! på frågor. Att handla mat på helger och kvällar är inte längre en stressig planeringsfaktor utan snarare en medborgerlig rättighet. Länge leve söndagen som konsumerandets dag och inte kyrkans. Undrar om Gustav Vasa insåg vad han gjorde för konsumtionen när han hängde på Luthers dörr...

Nu undrar ni som har koll på mig vad detta är för ett konstigt inlägg. Jag ska ju faktiskt enligt plan vara tillbaka i Tyskland vid det här laget. Jag kan lugna er med att planen håller. Jag är faktiskt i München. Vad som inte håller är däremot mitt bloggande. Det första stycket är därmed hämtat från en av mina tidigare påbörjade ofullbordade inlägg. Det var tänkt att bli ett rappt inlägg om hur mycket bättre det är i Sverige. Kanske jag insåg att det inte är så eller också kom något emellan vad vet jag.

Vi hörs snart igen, om ni vill och jag hinner