fram

Att slå rekord har alltid faschinerat människor. Om man studerar Guinnes rekordbok så verkar det faktiskt inte finnas någon hejd på vad människor kan ta sig till för att kunna tittulera sig världen bästa, vare sig det gäller kast med liten boll eller att äta gräddtårta med bakbundna händer. Värst av alla rekord vad gäller uppmärksamhet är nog ändå sportens. Likväl som om det gäller strävan att slå dem som människors förmåga att komma ihåg dem så är de oerhört attraherande. För egen del tillhör jag egentligen ingen av dessa kategorier rekordintressenter åtminstone vad det gäller sport. På lite "Tjuren Ferdinandskt" vis försöker jag hellre se till mina egna rekord och prestationer gentemot vad jag tidigare uppnått.

Gårdagen skulle faktiskt visa sig bli en rekorddag. Det började men en synnerligen tidig revelj klockan 5 och sedan återigen en lite tur med hippiegolfen till en parkeringsplats nära Autobahn där Tommi och jag mötte upp våran guide och ciceron, Herbert. Han var vad man kan kalla en typiskt Bayrare av frisksportartyp. Det finns egentligen bara två typer av Bayrare de som är frisksportare och de som inte är det. Gemensamt är dock att alla har samma älsklingsrätter, som inte rymms inom ramen för viktväktarnas poängsystem. Därför kan man redan på långt håll avgöra vilken kategori de faller inom. De pratar också alla en variant av tyska som kallas Bayerska och är så svårförstålig att den nog mer kan betecknas som ett eget språk. Även inhemska nordtyskar har problem med den och man kan gå på kvällskurs för att lära sig. Lite som grov skånska. Fast såvitt jag vet erbjuder ännu så länge inte ABF kvällskurser i detta.

Nåväl Herbert visade sig vara en karaktär som bara i sig gjorde dagen minnesvärd. Han pratade i ett och gestikulerade samtidigt som vi låg i minst 130 km/h på Autobahn. Bilen vinglade i takt med att han pratade om alltfrån fåglar, till laviner och snapssorter. Trots lavinfara i bergen var nog själva transporten den med högst risk.

Färden gick till Kitzbühler Alpen och en parkeringsplats på ca 1150 möh. Där spännde vi på oss utrustningen som för dagen bestod av snöskor, stavar, lavinprylar och medhavd matsäck. Sedan började en mödosam vandring. Först genom granskog längs små forsar vidare uppåt tills vi efter en dryg timme passerade trädgränsen. Natten innan hade det snöat ca 10 cm så granarna var snötunga och tidigare töväder hade format fantastiska skulpturer av snöblock i sluttningarna. Ovanför trädgränsen var snön djupare, men snöskorna fungerade förvånansvårt bra fast det var helt klart jobbigare och långsammare än skidor.


På ca 1750 möh kom vi fram till traktens Hütte, som tyvärr var stängd. Där tog vi rast och snödjupet blev påtagligt då man obehindrat kunde gå upp på taket. Jag skulle tro att det var åtminstone 2 m djup snö. Efter våran korta rast började dagens första prövning. Solen kom fram och jag kan lugnt försäkra att jag aldrig upplevt solen så kraftig någonsin tidigare. All snö och himmel förvandlades till ett ljusinferno. Den reativt hårda fysiska ansträngningen gjorde det också svårt att få solkrämen att verka då allt blev en rinnande sörja som gärna la sig på solglasögonen. Runt 1900 möh började jag känna av höjden. Luften känndes märkbart tunnare och andningen blev därmed tyngre. Det lustiga var att ansträgningen gick i vågor. Från helt ok till att snart lägger jag mig ner här och dör. På 2100 möh var jag dock inte långt ifrån att ge upp. Med mjölksyra i benen mer solkräm i ögonen än på ansiktet och med värdelösa solglasögon som ständigt måste torkas eller förflyttas upp från nästippen började de negativa faktorerna att få för stor inverkan. Men det fanns råd för detta. En bit Ritter sport och lite vatten gjorde underverk och jag höll ut de sista 250 metrarna upp till toppen, Tristkopf på 2361 möh.



Toppen var ganska spettsig men ändå med en liten avsats som till en början dolde det alltid obligatoriska toppkorset. Sista stigningen var mycket brant och vi fick gå en och en pga viss lavinrisk. Jag hade mjöksyra det kan jag lova och befann mig psykiskt på en ålder väsenltligt under min riktiga. Det första som möter mig under de sista stegen upp är dock inte toppen utan korset. Man kan bli religös för mindre. Det gäller dock inte mig. Väl uppe fick jag ett kraftig handslag och en dunk i ryggen av Herbert som mer eller mindre skuttat upp först. Med en av mitt livs häftigaste utsikter avnjöts matsäcken.
 

Vägen tillbaka var egetligen rätt händelselös. Att gå utför med snöskor är svårare än man tror. Jag gjorde ett par vurpor som resulterade i ofrivillig åkning på rumpan. Blöt blev man, men kul var det. Lite avundsjukt kollade jag dock på de som haft skidor med sig. De fick en betydligt angenämare nedfart än vi. Samtidigt som vi under nedfarten kunde njuta av utsikten mer istället för att koncentrerat stirra in i en vit vägg.

Totalt gick vi i 4½ timme och när vi väl kom ner till bilen kan jag lugnt säga att detta var bland det mest fysiskt ansträngande jag upplvet, men också en enorm naturupplevelse som också givit en förbättrad självkännedom. Känslan av att ta steget upp på toppen är obeskrivlig och jag kan faktiskt förstå att folk vill bestiga Mount Everest. Även om mitt höjdrekord inte kommer hamna i någon bok så kan jag varmt rekommendera alla att ibland testa sina gränser, men köp då för guds skull bra solglasögon och solkräm först. Annars kan det som i mitt fall hända att ni slår följdrekord. Jag går nog under beteckningen rödast i München...