På toppen av mitt Bayern
Idag vaknade jag av mig själv kl halv åtta alldeles för utsövd efter de senaste 2 dagarnas rodellträning á närmare 10 timmar. Vädret visade sig från sin bästa sida och jag begav mig tillsammans med Tommi, min huskompis i hans lilla hippiegolf mot alptrakter.
Vi marscherade i rask takt över sluttande ängar och tog så sakta höjd. Stigningen ökade ganska snabbt och vägen övergick i en snötäckt stig som slingrade sig uppför skogsklädda branter. Lite slirigt bitvis, men inga problem bara man höll tungan rätt i mun. Efter en dryg timme öppnar skogen sig och vi befinner oss på en avsats med totalt orörd vidsträkt snö. Även om årstiden var felaktig infann sig direkt Sound of music känslor, "The hills are allive with a sound of music..." Fösökte förklara detta för min tyske vän, men hade aldrig hört talas om denna film.
Bortom våran lilla avsats låg naturligtivis som på mer eller mindre all tyska alptoppar ett värdshus, där dagens första paus avnjöts med huset hemgjorda hallonsaft. Ja ni läste rätt ,saft och ingen öl. Vi hade fortfarande inte nått toppen och man kan ju inte gärna raggla sig upp. Det var slirigt som det var.
Stärkta gav vi oss på nytt av för att höjda ytterligare en tvåhundra meter och däruppe kom belöningne. Toppen var visserligen inte mer än 1500 m ungefär, men utsikten var enorm. I söder tonade hela alpkedjan med sin sockertoppar upp sig. I öster och väster syntes de Bayerska kullarna som är mer som dalafjäll och i norr bredde den Bayerska slätten ut sig och i fjärran kunde man se München som en lite fläck. Lite som att knåda ihopp Sverige, Skåne, Dalarna och Lappland på en gång.
Neråt gick det sen snabbt. Värdshuset besöktes än en gång och jag kan säga att sällan har husets entrecote med stekt potatis och kryddsmör nersköljt med en Weisbier smakat så gott.
På söndag blir det förmodligen en ny tur, men nu är det åter dags att ta tag i rodellträningen. Man får passa på nu innan sötebrödsdagarna är över i och med skolstarten på måndag.
Vi marscherade i rask takt över sluttande ängar och tog så sakta höjd. Stigningen ökade ganska snabbt och vägen övergick i en snötäckt stig som slingrade sig uppför skogsklädda branter. Lite slirigt bitvis, men inga problem bara man höll tungan rätt i mun. Efter en dryg timme öppnar skogen sig och vi befinner oss på en avsats med totalt orörd vidsträkt snö. Även om årstiden var felaktig infann sig direkt Sound of music känslor, "The hills are allive with a sound of music..." Fösökte förklara detta för min tyske vän, men hade aldrig hört talas om denna film.
Bortom våran lilla avsats låg naturligtivis som på mer eller mindre all tyska alptoppar ett värdshus, där dagens första paus avnjöts med huset hemgjorda hallonsaft. Ja ni läste rätt ,saft och ingen öl. Vi hade fortfarande inte nått toppen och man kan ju inte gärna raggla sig upp. Det var slirigt som det var.
Stärkta gav vi oss på nytt av för att höjda ytterligare en tvåhundra meter och däruppe kom belöningne. Toppen var visserligen inte mer än 1500 m ungefär, men utsikten var enorm. I söder tonade hela alpkedjan med sin sockertoppar upp sig. I öster och väster syntes de Bayerska kullarna som är mer som dalafjäll och i norr bredde den Bayerska slätten ut sig och i fjärran kunde man se München som en lite fläck. Lite som att knåda ihopp Sverige, Skåne, Dalarna och Lappland på en gång.
Neråt gick det sen snabbt. Värdshuset besöktes än en gång och jag kan säga att sällan har husets entrecote med stekt potatis och kryddsmör nersköljt med en Weisbier smakat så gott.
På söndag blir det förmodligen en ny tur, men nu är det åter dags att ta tag i rodellträningen. Man får passa på nu innan sötebrödsdagarna är över i och med skolstarten på måndag.
Kommentarer
Trackback
