fram

De senaste mornarna har jag drabbats av en ofrivillig väckarklocka. Utanför mitt fönster brukar runt kl 05.30 ett kråkpar inleda sin kommunikation med andra kråkpar i Englischer Garten. Vet inte vad dom diskuterar, men det är tämligen enahanda och fullständigt omöjligt att sova till. Skulle kunna tänka mig att de utövar terror mot alla små andungar som plaskar omkring nere på Isar. Ungefär som vildvittrorna i Ronja Rövardotter; "Nu ska blodet flyta..." I morse var måttet rågat och i ren desperation slet jag upp fönstret samtidigt som jag sökte något att kasta på dem. Det första min blick föll på var min återigen växande myntsamling av 1- och 2- cents mynt. Jag kan lugna alla djurvänner med att jag inte träffade, men förnärmade av att någon kastade småmynt på dem flög de sin kos. Tyvärr slutar inte detta inlägg som i sagor med orden "... och kom aldrig mer igen". Efter en kvart var dom tillbaka och om jag känner dem rätt sitter dom där imorgon igen. Tacka vet jag Arholma där man försiktigt kan smyga ut två pipor genom sovrumsfönstret och göra slut på eländet.