fram

Igår fick jag en insikt. Det hela började med en dålig start på en labbkurs i konstruktionsritning med dator så kallad CAD. Jag fick en restplats och kom därmed in i övningen lite sent och tilldelades en labbkompis som var utbytesstudent från Kina. Han förstod ungefär hälften av vad som sas och jag förstod nog en fjärdedel av vad han sa. Vi låg efter redan från början och allt som kunde gå fel, gick fel. Vi blev trots att assistenten stannade kvar extra inte riktigt klara med vår maskindelsritningar. Irritationen från min sida växte från linjärt till kvadratiskt med tiden eftersom jag först själv måste förstå och sen visa den stackars förvirrade kinesen.

På vägen hem hade vi sällskap på tunnelbannan och då hade jag återfått en viss del av mitt vanligtvis oklanderligt goda humör. Jag frick reda på att han läst tyska ett år och nu kommit till Tyskland för att göra sin Master-examen. Han tyckte också att kursen var lite för svår så han funderade på att hoppa av vilket gav mig lite dåligt samvete. På det hela taget verkade han väldigt ensam och mest som att han inte trivdes så bra. När vi satt där och pratade så insåg jag vilken skillnad det är på oss människor beroende på från vilken del av jorden vi kommer. Framförallt kom jag dock att tänka på hur det skulle var för mig om det var omvänt. Ett års studier i kinesiska och sen till Kina för att studera teknik på den nivå som är här. Då skulle jag mig nog också känna mig lite utelämnad och ge ett än mer förvirrat intryck. Det gamla deviset, det finns alltid två sidor av ett mynt är så sant som det är sagt.

Det sägs att uppfinnare går en osäker framtid till mötes eftersom att allt som rimligen mänskligheten kan behöva redan är uppfunnet. Optimisten kanske hävdar att så inte är fallet, men eftersom jag nyligen läste att en färsk undersökning visat att pessimister lyckas bättre i sitt värv så sällar jag mig till den senare skaran. Det finns dock ingen anledning att deppa ihop för det. Man kan ju ta två existerande uppfinnigar och utav det få ut något nygammalt torts allt. Ett exempel på detta är att man tar en loppmarknad och kombinerar det med öl och korvförsäljning och lägger hela rasket under bästa krogtid d.v.s. en lördagkväll mellan kl 19 och 01. Låter kanske galet, men här i München hade vi faktiskt en sådan i lördags. Det var knökfullt och en minst sagt skön stämmning. Jag blev lite sen dit så tyvärr blev det inga större fynd. Ägnade min begistning åt att planera för hur man skulle göra ett liknande jippo i Stockholm tills jag plötsligt kom att tänka på byråkratin för att få servera en öl, så helt lätt vore det inte. Det är väl lika bra att låta bli, pessimister lyckas ju trots allt bättre...

Tv-licensen må vara en het potatis för många svenskar vare sig man är för eller emot. Själv levde jag under en längre period i synd. Efter att en slug tant för från radiotjänst gjort allt förnekande pinsamt är jag sedan många år befirad från sniglar på ögonen. För egen del är jag en ivrig påhejare av Public Service. Särskilld tacksam har jag blivit under min tid i Tyskland. Mer eller mindre alla program som Sveriges Radio och Televsion producerar hamnar på nätet och man kan helt gratis kan ladda hem det. Nu ska inte detta inlägg bli någon hyllning till reklamfria medier utan reklam för en serie som jag varmt kan rekommendera.

P3 har sedan flera år tillbaka en programserie som heter P3 Dokumentär. Denna serie väljer heta teman från framförallt senare halvan av 1900-talet. Alla som är någotsånär intresserade av nutidhistoria inser att det inte direkt saknas händelser. Eftersom jag för egen del är född 1979 så sträcker sig mitt medvetande ofta till att jag kan rubricera händelserna men inte mer än så beskriva dem. För närvarande lyssnar jag på en dokumentär om diplomaten Harald Edelstam som med stort civilkurage räddade många liv i framförallt militärdiktaturens Chile. Jag slås av tanken på vad rätt man på rätt plats kan uträtta. Samtidigt så är det också intressant vad som gör att en människa offrar sin egen bekvämlighet och tar stora risker utöver vad som omgivningen förväntar sig av dem. I Edelstams fall verkar det vara en blandning av stort civilkurage och en närmast sjuklig förtjusning av att ta risker. Han verkar också haft en fantastisk humor. Ett exempel på detta var under gerillakriget i Guatemala då risken för diplomater var oerhört hög och mer eller mindre alla utrustade sig med starka befästningar. Dock inte Harald som var ambasadör under den tiden. Han köpte en vaktgris istället för hund för att demonstrera sitt motstånd och oberoende. Vilket väckte stor munterhet men också respekt från båda sidor.

Vill ni öka er allmänbildning och faschineras av alla de spännande händelser som Sverige och svenskar varit inblandade i under vår nutid så gå in på : P3 Dokumentärs hemsida  

Precis som att tyskarna är ett naturälskande folk tycks de ha ett omåtligt hundbegär. Här där jag bor börjar trafiken runt 5-6 och pågår fram till midnatt. För det mesta är hundarna ovanligt artiga och väluppfostrade i jämförelse med  svenska hundar. På något sätt verkar det lite som att hundarna speglar kulturen i landet. I Tyskland gäller "Ordnung muss sein" och allt som man kan lagstadga och styra finns på pränt i paragrafform. I Sverige har vi visserligen också lite böjelser för paragrafer men induvidualismen är mer utbredd och det märks också på hundarna.

Det finns dock ingen regel utan undantag. Under dagens lunch som intogs i trädgården dök inte helt oväntat en hund av märket Golden Retriver upp. Jag var just då själv i trädgården och den kom fram och var ovanligt älskvärd. När jag reste mig upp för att leda ut honom till matte. Följde den fogligt med tills vi kommit ett par meter från bordet då den med ett ryck frigav sig och följdaktligen kastade sig över våran bullpåse. På inte mindre än 10 s hade den slukat såväl påse som innehåll. Det fanns inte en chans att hänga med i svängarna. Det roligaste var mattes ursäktande harranger. Det man säger med ett ord på svenska: "Förlåt!" kan varieras i det oändliga på tyska. Hon ville ersätta oss men vi skrattade och sa att det inte var någon fara. De gick dock ofta förbi och lovade komma med nya bullar en annan dag. Slutet gott allting gott, men gladast var nog hunden!

Att slå rekord har alltid faschinerat människor. Om man studerar Guinnes rekordbok så verkar det faktiskt inte finnas någon hejd på vad människor kan ta sig till för att kunna tittulera sig världen bästa, vare sig det gäller kast med liten boll eller att äta gräddtårta med bakbundna händer. Värst av alla rekord vad gäller uppmärksamhet är nog ändå sportens. Likväl som om det gäller strävan att slå dem som människors förmåga att komma ihåg dem så är de oerhört attraherande. För egen del tillhör jag egentligen ingen av dessa kategorier rekordintressenter åtminstone vad det gäller sport. På lite "Tjuren Ferdinandskt" vis försöker jag hellre se till mina egna rekord och prestationer gentemot vad jag tidigare uppnått.

Gårdagen skulle faktiskt visa sig bli en rekorddag. Det började men en synnerligen tidig revelj klockan 5 och sedan återigen en lite tur med hippiegolfen till en parkeringsplats nära Autobahn där Tommi och jag mötte upp våran guide och ciceron, Herbert. Han var vad man kan kalla en typiskt Bayrare av frisksportartyp. Det finns egentligen bara två typer av Bayrare de som är frisksportare och de som inte är det. Gemensamt är dock att alla har samma älsklingsrätter, som inte rymms inom ramen för viktväktarnas poängsystem. Därför kan man redan på långt håll avgöra vilken kategori de faller inom. De pratar också alla en variant av tyska som kallas Bayerska och är så svårförstålig att den nog mer kan betecknas som ett eget språk. Även inhemska nordtyskar har problem med den och man kan gå på kvällskurs för att lära sig. Lite som grov skånska. Fast såvitt jag vet erbjuder ännu så länge inte ABF kvällskurser i detta.

Nåväl Herbert visade sig vara en karaktär som bara i sig gjorde dagen minnesvärd. Han pratade i ett och gestikulerade samtidigt som vi låg i minst 130 km/h på Autobahn. Bilen vinglade i takt med att han pratade om alltfrån fåglar, till laviner och snapssorter. Trots lavinfara i bergen var nog själva transporten den med högst risk.

Färden gick till Kitzbühler Alpen och en parkeringsplats på ca 1150 möh. Där spännde vi på oss utrustningen som för dagen bestod av snöskor, stavar, lavinprylar och medhavd matsäck. Sedan började en mödosam vandring. Först genom granskog längs små forsar vidare uppåt tills vi efter en dryg timme passerade trädgränsen. Natten innan hade det snöat ca 10 cm så granarna var snötunga och tidigare töväder hade format fantastiska skulpturer av snöblock i sluttningarna. Ovanför trädgränsen var snön djupare, men snöskorna fungerade förvånansvårt bra fast det var helt klart jobbigare och långsammare än skidor.


På ca 1750 möh kom vi fram till traktens Hütte, som tyvärr var stängd. Där tog vi rast och snödjupet blev påtagligt då man obehindrat kunde gå upp på taket. Jag skulle tro att det var åtminstone 2 m djup snö. Efter våran korta rast började dagens första prövning. Solen kom fram och jag kan lugnt försäkra att jag aldrig upplevt solen så kraftig någonsin tidigare. All snö och himmel förvandlades till ett ljusinferno. Den reativt hårda fysiska ansträngningen gjorde det också svårt att få solkrämen att verka då allt blev en rinnande sörja som gärna la sig på solglasögonen. Runt 1900 möh började jag känna av höjden. Luften känndes märkbart tunnare och andningen blev därmed tyngre. Det lustiga var att ansträgningen gick i vågor. Från helt ok till att snart lägger jag mig ner här och dör. På 2100 möh var jag dock inte långt ifrån att ge upp. Med mjölksyra i benen mer solkräm i ögonen än på ansiktet och med värdelösa solglasögon som ständigt måste torkas eller förflyttas upp från nästippen började de negativa faktorerna att få för stor inverkan. Men det fanns råd för detta. En bit Ritter sport och lite vatten gjorde underverk och jag höll ut de sista 250 metrarna upp till toppen, Tristkopf på 2361 möh.



Toppen var ganska spettsig men ändå med en liten avsats som till en början dolde det alltid obligatoriska toppkorset. Sista stigningen var mycket brant och vi fick gå en och en pga viss lavinrisk. Jag hade mjöksyra det kan jag lova och befann mig psykiskt på en ålder väsenltligt under min riktiga. Det första som möter mig under de sista stegen upp är dock inte toppen utan korset. Man kan bli religös för mindre. Det gäller dock inte mig. Väl uppe fick jag ett kraftig handslag och en dunk i ryggen av Herbert som mer eller mindre skuttat upp först. Med en av mitt livs häftigaste utsikter avnjöts matsäcken.
 

Vägen tillbaka var egetligen rätt händelselös. Att gå utför med snöskor är svårare än man tror. Jag gjorde ett par vurpor som resulterade i ofrivillig åkning på rumpan. Blöt blev man, men kul var det. Lite avundsjukt kollade jag dock på de som haft skidor med sig. De fick en betydligt angenämare nedfart än vi. Samtidigt som vi under nedfarten kunde njuta av utsikten mer istället för att koncentrerat stirra in i en vit vägg.

Totalt gick vi i 4½ timme och när vi väl kom ner till bilen kan jag lugnt säga att detta var bland det mest fysiskt ansträngande jag upplvet, men också en enorm naturupplevelse som också givit en förbättrad självkännedom. Känslan av att ta steget upp på toppen är obeskrivlig och jag kan faktiskt förstå att folk vill bestiga Mount Everest. Även om mitt höjdrekord inte kommer hamna i någon bok så kan jag varmt rekommendera alla att ibland testa sina gränser, men köp då för guds skull bra solglasögon och solkräm först. Annars kan det som i mitt fall hända att ni slår följdrekord. Jag går nog under beteckningen rödast i München...

Eftersom jag fått lite propåer om att inte alla förstår innebörden av ordet rådellträning följer här ett förtydligande. Ordet kan precis som det låter betyda att man tränar på att åka rådell. Det gör man liggandes på rygg med händerna tätt intill sidan. Positionen som intages kan därför lite slarvigt/vitsigt liknas med att man sover, vilket var vad som avsågs i förra inlägget.

I tidigare inlägg försökte jag uttrycka mig i termer av "på spåret". Till detta följer nu sin förklaring:

Vi lämnar gammal av svensk, adolfsk kung, högt skattad stad, med liten mun. = München, Gustav Adolf var här och brandskattade stade under 30-åriga kriget, "Mun" med ändelsen chen som betyder liten på tyska

Resan går genom bränt pass mot gammal balkong. = Brennerpasset, känd väg mellan Österrike och Italien. Gammal balkong ligger i Verona där Romeo sägs ha tillbett sin kärlek till Julia en gång i tiden.

Vi viker västerut och tar höjd för natten inte långt från av flod delad bollstad. = Bollzano som ligger i sydtirol vid randen av Dolomiterna.

Ovanför oss tonar kalken upp. På bergets sidor skidan den slinter fast solen skiner och det inte är vinter. = Dolomiterna består av en kalkartad bergart och erbjuder pga sin höjd skidåkning långt in på vårkanten

Vår färd går vidare och vi råmar förtjust när vi ser denna medeltida stad torna fram.  = Anspelar på Romeo i Verona

Så djuvligt att äntligen vara här, men se upp för montague vi kan ju inte tvingas caputilera redan nu. = Ytterligare anspelningar på Julia och de båda ynglingarnas ättenamn.

Vi garderar oss med ett uppfriskande besök längs blåsigt surfparadis. = Anspelar på Gardasjön nordväst om Verona som är ett av europas vindsäkraste surfparadis, men inget för folk som vill ha lä.

Detta om detta om det nu var någon som undrade.

Idag vaknade jag av mig själv kl halv åtta alldeles för utsövd efter de senaste 2 dagarnas rodellträning á närmare 10 timmar. Vädret visade sig från sin bästa sida och jag begav mig tillsammans med Tommi, min huskompis i hans lilla hippiegolf mot alptrakter.

Vi marscherade i rask takt över sluttande ängar och tog så sakta höjd. Stigningen ökade ganska snabbt och vägen övergick i en snötäckt stig som slingrade sig uppför skogsklädda branter. Lite slirigt bitvis, men inga problem bara man höll tungan rätt i mun. Efter en dryg timme öppnar skogen sig och vi befinner oss på en avsats med totalt orörd vidsträkt snö. Även om årstiden var felaktig infann sig direkt Sound of music känslor, "The hills are allive with a sound of music..." Fösökte förklara detta för min tyske vän, men hade aldrig hört talas om denna film.

Bortom våran lilla avsats låg naturligtivis som på mer eller mindre all tyska alptoppar ett värdshus, där dagens första paus avnjöts med huset hemgjorda hallonsaft. Ja ni läste rätt ,saft och ingen öl. Vi hade fortfarande inte nått toppen och man kan ju inte gärna raggla sig upp. Det var slirigt som det var.

Stärkta gav vi oss på nytt av för att höjda ytterligare en tvåhundra meter och däruppe kom belöningne. Toppen var visserligen inte mer än 1500 m ungefär, men utsikten var enorm. I söder tonade hela alpkedjan med sin sockertoppar upp sig. I öster och väster syntes de Bayerska kullarna som är mer som dalafjäll och i norr bredde den Bayerska slätten ut sig och i fjärran kunde man se München som en lite fläck. Lite som att knåda ihopp Sverige, Skåne, Dalarna och Lappland på en gång.

Neråt gick det sen snabbt. Värdshuset besöktes än en gång och jag kan säga att sällan har husets entrecote med stekt potatis och kryddsmör nersköljt med en Weisbier smakat så gott.



På söndag blir det förmodligen en ny tur, men nu är det åter dags att ta tag i rodellträningen. Man får passa på nu innan sötebrödsdagarna är över i och med skolstarten på måndag.

Efter ett par dagar hemma känner jag mig nära nog fullständigt återanpassad och integrerad i det svenska samhället igen. Min Brütning försvinner så schakta. Jag blir inte längre förvånad av att höra svenska talas på gatorna och reagerar inte längre tankemässigt med reflexmässiga tyska instämmanden som Genau! och Passt Schon! på frågor. Att handla mat på helger och kvällar är inte längre en stressig planeringsfaktor utan snarare en medborgerlig rättighet. Länge leve söndagen som konsumerandets dag och inte kyrkans. Undrar om Gustav Vasa insåg vad han gjorde för konsumtionen när han hängde på Luthers dörr...

Nu undrar ni som har koll på mig vad detta är för ett konstigt inlägg. Jag ska ju faktiskt enligt plan vara tillbaka i Tyskland vid det här laget. Jag kan lugna er med att planen håller. Jag är faktiskt i München. Vad som inte håller är däremot mitt bloggande. Det första stycket är därmed hämtat från en av mina tidigare påbörjade ofullbordade inlägg. Det var tänkt att bli ett rappt inlägg om hur mycket bättre det är i Sverige. Kanske jag insåg att det inte är så eller också kom något emellan vad vet jag.

Vi hörs snart igen, om ni vill och jag hinner

I måndags landade en med svenskar till brädden fylld maskin från Lufthansa på Arlanda. Alla hade vi förmodligen varit mer eller mindre i kontakt med alperna. För egen del bestod denna kontakt i en liten road trip med en splitter ny Opel Corsa. För att uttrycka sig i termer av på spåret så var våran resa som följer

Vi lämnar gammal av svensk, adolfsk kung, högt skattad stad, med liten mun. Resan går genom bränt pass mot gammal balkong. Vi viker västerut och tar höjd för natten inte långt från av flod delad bollstad.  Ovanför oss tonar kalken upp. På bergets sidor skidan den slinter fast solen skiner och det inte är vinter. Vår färd går vidare och vi råmar förtjust när vi ser denna medeltida stad torna fram. Så djuvligt att äntligen vara här, men se upp för montague vi kan ju inte tvingas caputilera redan nu. Vi garderar oss med ett uppfriskande besök längs blåsigt surfparadis.

Tja, lite tortt och nödrimmat kanske men hur många platser kan ni hitta i mitt lilla poetiska stycke ? Fortsättning följer. Nu ska jag iväg och fixa nytt pass och sedan till KTH för att fortsätta tragla med mina stabilitetsberäkningar på en ny Gotlandsfärja.

Tack och hej!

Nu sitter jag här på mitt rum och blickar ner mot Isar där man kan ana en tilltagande sjögång i den kraftiga,men ändå ljumma västvinden som sveper över München. Nåja tilttagande och tilltagande från 1 cm till kanske 3, men ändå relativt sett mycket. Gräsänderna har det inte lätt. De måste kämpa mot både motström och sidovind för att hålla sig på plats. Tur för dom att det råder strängt jaktförbud i parken och undertecknad är rätt nöjd med sina polisiära kontakter för den här månaden för det är ingalunda några magra änder det är frågan om...

Har nu gått i mål efter mitt tentamaraton. Det började den 28 januari och slutade idag den 12 mars kl 10.25. Har skrivit sammanlagt 8 tentor och vet att 3 av dem är godkända. Nu återstår bara den nervpirrande väntan på alla andra resultat. Det har överlag gått hyffsat, men känslan säger att jag nog inte klarat allt. Är hur som helst skönt att ha det avklarat. Samtidigt drabbas jag av en liten tomhet. Kan dett månne vara så att jag fått en släng av Normalmstorgssyndromet efter 6 veckor som gissaln i det tyska skolsystemet. Oavsett vilket så börjar nu ett välförtjänt lov på 4 veckor. Nåja lov och lov. Ska mest vara ledig men har också lite saker att fixa på KTH så rena sötebrödsdagar är det inte frågan om. På lördag kommer Anni och vi stannar här över påsk och sen bär det av hemmåt.

Idag har München ännu en gång förärats en försmak av sommaren. Från en kallstart med någon minusgrad och en frostklädd Englischer Garten accelererade solen med all sin kraft upp temperaturen till en bit över 15 graders strecket.

Egentligen är jag nu inne på sista rycket och borde således bita ihop och hålla mig inne för att gå igenom mina kopllingsscheman till onsdagens tenta i ellära. Men på något sätt gjorde all solenergi som föll in genom mitt fönster att jag drabbades av ett inre motstånd. Jag beslöt att därför sätta in min kapacitet i ett mer praktiskt förvärv. (nog med tråkiga elvitsar)

Tillsammans med Susi, en av mitt kollektivs invånare begav jag mig därför hågad ut i våran trädgård beväpnad med en kratta. Till saken hör att vår trädgård nog är Bogenhausens mest vanskötta vilket det nu skulle bli ändring på. Vi gjorde upp en eld och började kratta och elda. Allt gick hur bra som helst även om det rykte lite väl mycket kanske. Såsmåningom tilltog vinden och röken drog naturligtvis in över Bogenhausen och alla söndagsflanörer. Men som svensk tycker man inte det är något konstigt med att elda löv i trädgården. Antonia husets andra kvinliga invånare var visserligen skeptisk, men hon var bakfull och hade således ingen talan. Susi saknar i princip riskmedvetande så hon bekymrade sig inte heller över våran eld och det lilla obehag som den ev kunde orsaka spatserande tyskar i Lodenfreyrock och Jakthatt. Men det var just obehag den orsakade för mitt i våran kaffepaus fick vi besök och det närmare bestämt av två personer beväpnade med andra saker än krattor. Det var kling och klang från Bayrischer Polizei. Dom förklarade mycket artigt att vi inte kunde fortsätta med det vi höll på med eftersom det onekligen besvärat någon i omgivningen. De var däremot inte så kunniga i vad det tyska lagrummet säger om att elda löv i sin egen trädgård. Efter en kvarts konfererande med någon överordnad eller riksåklagaren vad vet jag kom dom fram till att det egentligen inte fanns några lagliga förhinder, men att söndagar var klart olämpliga. De tog ett foto på våran lilla eld och våra personuppgifter. Vi fick hälla vatten på elden, men slipper förmodligen böter.

Men skam den som ger sig. Visserligen utan eld men med ännu mer energi fortsatte vi krattandet och la löven under ett par granar istället. Att arbeta på söndagen är ju visselrigen olämpligt i katolska Bayern men för privatpersoner dock inte förbjudet. Nu ser trädgården betydligt bättre ut och jag ska försöka ta mig till en byggmarknad och köpa lite gräsfrö. För att sammanfatta dagen: Torvald mot tyska polisen 0 - 1. Torvald mot Katolska kyrkan 1 - 0.

Innan jag slutar måste jag dock infoga en rättelses från tidigare inlägg. Min kompis Ronny som gillar att märka ord ;-) hittade som han korrekt återgivit i en kommentar, ett felstavat ord i mitt föregående inlägg. Felet är nu ändrat och för de som vill veta mer om detta ord ställer jag nu denna länk till edert förfogande:  Wikkipedia

Kära läsare. Får än en gång be om ursäkt för dålig uppdatering, men jag har varit alldeles för upptagen av att tjäna in ris till världens befolkning (se föregående inlägg).

Tyvärr är detta en lögn, min frånvaro byger snarare på det creshendo av tentaperiod som jag just nu befinner mig i. Imorgon är det Finita Element Metoden och det är nog den svåraste tentan jag gör och också den jag haft minst tid till. Så just nu simmar jag på rygg motströms med näsan knappt ovanför ytan i Isar, bildligt talat. Imorgon börjar dock dekreschendot kl 15.30 då tentan är skriven. Det är i och för sig ytterligare en till i ellära nästa vecka, men den lär vara enkel och får nog anses vara ett litet mezo forte om jag ska fortsätta uttrycka mig musikaliskt.

Biss später
Torvald

Kom på en sak till. Jag fick en länk av en kompis som jag uppmanar er alla läsare att flitigt besöka och vidarebefodra. Det är en sida där någon kläckt den lysande iden att hjälpa folk som ligger "risigt" till.

Den finns att se på http://www.freerice.com/index.php . Det hela går ut på att du får ett ord på engelska med 4 alternativ, varav ett är en korrekt synonym. Efter ett par ord känner programmet av vilken nivå du är på och anpassar sedan nivån efter ditt resultat. Varje gång du svarar rätt skänks en summa motsvarande 20 gram ris till UN world foods program. Det hela bygger på intäkter från reklam som visas i en liten banner under orden.

Tycker detta är en lysande idé. Samtidigt som du drar in pengar till välgörande ändamål förbättrar du din engelska. Mycket bättre än att titta på filmer på Youtube eller läsa trista nyheter som ändå inte stämmer på Aftonbladet.se...

Vilken nivå når du upp till. Själv har jag för närvarande mitt rekord på level 25...

Undrens tid är inte förbi. Jag fick nyligen reda på mitt första skriftliga tentaresultat. Tentan var ämnesmässigt ganska lätt och handlade om övergripande grundläggande företagsekonomi. Däremot var tentadesignen av typen multiple choice där ett eller två utav tre alternativ kunde vara rätt. Jag kunde ämnet bra, men formuleringarna vred om det hela till att mera bli ett språktest för mig. Betyget blev "imponerande" 3.7 vilket är detsamma som att näsan ovanför vattenytan, men inte mer. Skönt är det hursomhelst att kunna sätta bock framför 2 / 8 tentor.

Imorgon ska jag bege mig till Österrike för att återigen göra backarna osäkra. Fast denna gång består nog egentligen inte hotet mot övriga skidåkare av en vinglig svensk utan av en analkande storm som sägs vara den värsta på över ett år här i Tyschkland. Men men vi får väl se hur det blir. Det brukar ju finnas gott om små "kneipen" kring backarna och gulaschsoppa med Weisbier är ju inte helt fel det heller.

I söndags drabbades vi München av ett rekord i klimatförändringarnas tecken. Nåja, kanske inte drabbades utan snarare välsignades lite beroende på hur man ser det. Ett högtryck parkerade över södra TYskland och temperaturen steg till 21 grader Celcius vilket är det högsta registerade temperaturen någonsin för Februari i München. Som rubriken antyder fick detta också följden att i princip hela München valfärdade till Englischer Garten för att lapa sol och avprova picknick filtar. Så gjorde också undertecknad. Tillsammans med några svenska kompisar lyckades vi hitta en liten fläck att avnjuta medhavd matsäck i T-shirt och med uppkavlade ben. Detta i Februari...

Igår genomgick jag min första muntlga tentamen. Så här i efeterhand kan jag konstatera att det underlättar, även om det är lite pinsamt när man inte kan svara på en fråga direkt. Jag skulle nog själv givit mig med tvekan godkänt, men proffesorn verkade nöjd och sa att betygen skulle ligga mellan 2 och 1 vilket är detsamma som 4 och 5 i vårat svenska system.

Dagen skulle enligt planen avslutats med en lugn resa med navet i det tyska kommunikationssytemet Deutsche Bahn till min syster i Stuttgart. Som vanligt var jag ute i alldeles för god tid. Jag hittade spåret relativt snabbt och redan 20 min före avgång kom tåget. Lite tidgit var min tanke först, men men det är väl bara att tacka och ta emot. Så jag gick ombord och tog plats. När tåget 5 min senare avgick insåg jag mitt misstag. På grund av viss ouppmärksamhet och disträa tendenser hade jag gått på tåget till Salzburg och inte till Stuttgart. Efer byte vid Ostbahnhof och språngmarsch från S-Bahn värdig en firiidrottare missade jag mitt ordinarie tåg med 3 min. Fick fixa ny biljett och blev  32 euro fattigare. Leasson Learned: Tyska tåg går aldrig för tidigt och aldrig försent, dom går punktlich...

Ekorrhjulet snurrar på och dagen ägnas huvudsakligen åt plugg inför måndagens stundande tentamen i grundläggande numerisk beräkning av turbulent strömning. Ämnet är ingalunda lätt, men kursen är rätt översiktlig och det handlar mest om att förstå hur det fungerar och vilka begränsningarna som beräkningarna medför. Vi är dessutom bara 3 kursdeltagare och våran proffesor är en gammal rätt avslappnad typ så det ska nog inte vara några problem. Han är mycket pedagogisk och mån om våran förståelse. Dessutom gillar han ordspråk så det är inte sällan man kan luta sig tillbaka och bara njuta av språkliga fyndigheter. 

Som vanligt skiner solen och dagens kaffe avnjöts på trappen till mitt underbara hus med floden Isar och hurtiga motionerande tyskar som sällskap.

Emellanåt slits jag från mina böcker för en liten internetrunda eller lite chattande. För en stund sedan fick jag en kul videolänk från en kompis på KTH, som jag bara måste dela med mig av.

http://www.youtube.com/watch?v=5Fqpp-IAXF0&feature=related

Tyskar är som sagt inte riktigt kloka, men nu vet jag var deras framgångar inom bilindustrin har sin grund.

Bis gleich

Upp som en sol och ner som en pannkaka kanske man kan tänka om mitt bloggande. Så är dock inte fallet. Frånvaron har bara berott på att de senaste dagarna varit mycket lika och lite småtråkiga. I stort sett ett ekorrhjul kanske man kan säga. Uttrycket ekorrhjul försökte jag igår använda i en mening när jag pratatde med Tommi. Han såg ut som ett frågetecken, men var mycket road av min förklaring. Det är lite knepigt med ordspråck och liknelser. Jag är ju dessutom mer än en medelmässig användare av dessa. Så det blir ofta ganska roliga missförstånd. Förvånansvärt ofta är dock chansningar som man gör med fria översätningar korrekta eller åtminstone förståliga. En klassik felsägning som många gör är användandet av ordet planera på tyska. Det heter korrekt planen, men många säger planieren. Det sistnämnda betyder ungefär "att plana ut" och är en fackterm som används mest av väg och byggnadsarbetare. Alla förstår dock vad man menar, men det låter lustigt. Ungefär som att någon skulle säga du promenerar mig på nerverna på svenska.

För att återvända till ekorrhjulet så ser en pluggdag i korta drag ungefär ut så här för mig:

• Uppstigning något senare än planerat
• inmundigande av svensk frukost d.v.s Gröt som tyskarna med avsmak kallar för havreslem
• avfärd mot Garching
• Konstaterar att jag trots viss föresning är först på plats
• första Internetrundan allt mellan 10 min och betydligt mer
• därefter plugg
• Lunch i Mensan
• Kaffe i solen, som alltid tycks skina i München
• mera plugg
• Tuben tillbaka mot stan
• Träning
• Handling
• Middag
• Ny internetrunda och användande av moderna kommunikationsmedel som Skype och msn
• Lyssnar på motsvarigheten till Tysklands Dagens eko kl 23 innan det är dags att släcka ljuset.

Denna dag är dock undantaget som utgör regeln. Det regnar utanför mitt fönster och jag känner ingen längtan efter en kvarts cykeltur så min restid får bli bloggtid istället.

Ciao aus München
Torvald

Råkade surfa förbi bloggen tjuvlyssnat.se och bara måste citera några inlägg som nog går under beteckningen dagens Skratt. På sidan finns massvis av roliga dialoger direkt ur verkligheten. Av någon anledning fastnade jag för just händelser i kollektivtrafiken.

Södermalmsgatan, Göteborg
"En buss stannar till vid hållplatsen. En äldre dam går fram till bussens framdörr och lutar sig in. Den äldre damen: Kör du förbi Fässbergshemmet? Busschauffören: Nej, jag stannar där. Den äldre damen går tillbaka till kuren för att vänta på en annan buss.

Nattbuss 191 mot Norsborg
En berusad man ~50 pratar med busschaffören om hur förträffliga utländska kvinnor är jämfört med svenska. Vid ett antal gånger nämner han temperament som en positiv egenskap. Den berusade mannen: Du förstår inte!! Det är som att jämföra? jordgubbar och apelsiner. Busschauffören: Ja, det var ju det jag sa. De är så olika att de inte går att jämföra. Den berusade mannen: Du? har du provat mango nån gång?

Samma upphovsmän har också en blogg som heter tjuvtittat.se fast med bilder ur vardagen här är 2 exmpel från livsmedelsvärlden:

ICA Maxi, Eskilstuna



Coop Extra, Huddinge centrum


Have fun
Torvald

För att haka på mitt väderavslut i förra inlägget kan jag meddela att Lützendimman frös till is och gav hela Englischer Garten ett för alla cyklister förädiskt glasskikt. Det blev kort sagt glatt. Tyvärr var det nog det enda "glatta" som fredagens morgon bjöd på. Den tidigare aviserade tentan gick inte så lysande. Jag får nog förbereda mig på min första femma. Dessvärre betyder betyget 5 inte samma sak som i Sverige. Orsaken till det kan man ju spekulera i, för mycket bayerskt öl, internetsurfande, virituella segeltävlingar mm. Men faktum är nog att orskaen var att den modelltenta som Herr Proffesorn gett ut mest var ett villospår. Frågorna på tentan var av en helt annan art och dignitet än jag hade förberett mig för. Nåväl får väl begära förnyat förtroende med en muntlig tenta senare.

Eftermiddagen blev betydligt trevligare då jag och Ronny begav oss till Deutsche Museum. Detta av teknikhistoria sprängfyllda hus grundades i början av 1900-talet och är så stort att man lär behöva ett par dagar för att titta på allt. Vi var där 2 timmar och han bara med hela fartygs och halva flygavdelningen . Nu kanske det ska tilläggas att vårt teknikintresse kanske är något över genomsnittet, men det är ändå kort sagt enormt stort.

Ikväll ska vi ha fest i huset. Vi har förberett en stor brasa i trädgården och ska grilla Marshmallows och dricka Rombål. Bränslet består av en blandning mellan knykta kvistar (tyskland har ingen allemansrätt) och lite gamla uttjänta möbler som vi under kampsportliknande former slagit sönder :-). Kameran är laddad så jag hoppas kunna återkomma med lite skojiga foton.

GMY
Torvald

P.S. För er som inte vet vad GMY betyder så kommer det från andra världskriget. Då kunde inte Ubåtar angripa varandra och följdaktligen förekom att britiska och tyska ubåtar utbyte signaler mellan varandra i all sjömansmässig vänskaplighet. Tyskarna skickade då GMY (Got Mit You) Britterna svarade då MYT Mit Yuo Too) D.S.

De senaste dagarna har ägnats åt ett frenetiskt pluggande av numerisk strömningsmekanik. Imorgon gäller det och jag känner mig hyffsat förberedd denna gång. Dock kom det in en liten störande faktor i eftermiddag. Då började nämligen ett nytt virituellt segelrace på www.sailonlne.org . Det är faschinerande hur ett så pass enkelt spel där dessutom allt händer väldigt långsamt kan ta upp min tid. Det går att sitta och försöka hitta optimala lösningar i dess oändlighet. Om man har det minsta segelintresse och känner att man vill få tiden att gå och dessutom kan tänka sig att ställa klockan för att gå upp föra en perfekt vändning, då är spelet något för dig. Annars avrådes starkt från att överhuvudtaget besöka hemsidan.

För den väderintresserade kan jag rapportera att München idag drabbades av samma dimma som den 16 november 1632 (Gregorianska kalendern). För övrigt så var samme kung som då drabbades av en kula och hälsade på i München men det var på våren samma år. Han fick med sig 300 000 riksdaler som brandskatt innan han sakta drog sig tillbaka mot staden Leipzig. Lützen ligger inte långt från Leipzig och det var där han som bekant mötte sitt öde. För den som vill läsa mer rekommenderas wikipedias artikel i ämnet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen